Allt händer samtidigt, som vanligt!
Måste först be om ursäkt för att min blogg är rätt så deprimerande och nere för tillfället. Men den här hösten har bjudit på mycket nedgångar och få uppgångar vilket resulterat i en låg sinnesstämning. Det började med att brorsan och hans tjej gjorde slut, sen dog familjens hund (Bilbo du finns alltid med mig i mitt hjärta), sen blev jag dumpad (hårt som faen!), sen har flertalet andra par jag känner väl gjort slut, skolan har varit tuffare än tuffast och nu så åkte precis en nära vän på en av hennes livs resor (6 månader). Det enda positiva i kråksången är att hon kommer tillbaka till oss, jag vet det. Och om något skulle hända någon av oss under detta halvåret så ses vi i Nangijala.
Ibland känns det som att mitt öde är att genom livet vara med om en helvetiskt massa motgångar.. det började ju redan när jag va 10 år.. när ska det sluta?
Jag är glad för att jag är den jag är och att jag har min familj och mina vänner omkring mig.. jag börjar verkligen märka vilka ni är.. Det betyder så mycket för mig att ni finns där för mig.
Jag älskar er. Ni vet vilka ni är.
